Trött i kroppen


Efter ett par dagars slit och arbete med tidiga morgnar så börjar det kännas i kroppen. Nu är jag precis hemkommen från stallet, varit där från två till halv sju och jag är helt slut. Orkar ingenting och vill inte göra någonting alls. Bara sitta och slappa. Och någon tandläkare var det ju inte idag heller. Kom dit vid den tiden jag hade fått hemskickat, 8:45. Men så säger dem att jag har ringt och avbokat den tiden och att jag fått en ny tid den 16 december. Öhh jaha? Jag har då inte ringt och avbokat en tid. Mycket märkligt! Så då va man där helt i onödan.
Red Kadde idag i 1½ timma. Pigg som attan och ville inte lyssna så jag frågade Åsa om jag fick vara med på en lektion och det fick jag, då hade jag ridit 30 min ensam med honom, och så ca 1 timmas lektion. Men han va ändå inte trött, kunnat fortsätta 1 till om det skulle vart så.
Så jag bestämde mig för att minska lite på hans kraftfoder. Han har faktiskt bara fått 1 kilo krafft om dagen och då rids han dagligen. Så nu minskade jag bara med 1 dl. så han få 0.9 kilo krafft. Så få vi se om det kanske gör någon skillnad, annars få jag minska ytterligare.
Och jag har precis lyssnat på världens sorgligaste låt. Tårarna bara rann nerför mina kinder, kunde se allting framför mig. Hästarnas panikslagna blickar när de desperat försökte hitta land…Fy.. Texten till låten lägger jag nedanför, lättare att förstå låten om man läser texten.
YouTube Preview Image

Lyrics:

13 horses,
swimming in the sea.
waiting for someone to find them.
Their ship is gone, and now they’re all alone
with water everywhere around them
The men were saved, from the sinking ship,
right before it started to burn.
And while they’re safe, their loyal friends need help
Patiently waiting for their turn.

13 horses,
swimming in the sea,
they don’t even know it’s pointless.
The pride remains, but this time it won’t help
They used to be so tall, and suddenly they’re small
There’s a couple, way too far behind,
soon they will be out of sight.
But then, who cares?
They’re dying anyway
all of them are doomed this night.

11 horses,
swimming in the sea
the sea they thought was just a river.
They’re used to this
It’s probably just a race
That helps to ease their minds,
but where’s the finish line?

The night grows dark,
the body wants to rest,
it hurts to breathe,
and still they do their best.
They want to live, no matter for how long
Their thoughts have disappeared,
’cause now they’re pretty scared.

7 horses,
struggling in the sea,
waiting for someone to find them.
They don’t look back,
’cause what’s the point of that,
there is only death behind them.
They cry for help, but help will never come
they don’t know where to swim,
or what they’re swimming from.
They try to swim some more,
when panic starts to spread,
their swimming into [shore?]
But only in their heads.

3 last horses,
dying in the sea,
shouting out their cries for no one.
They’re born to win,
they’re screaming in their hearts,
the stength of 1000 men,
they’re fighting ’til the end.

The sun is up,
birds are everywhere,
they’re flying high, surfing in the air.
It’s nice to live,
when life is such a blast.
One horse still swims,
it seems to be the last
The 13th horse, has always been the best.
His owner will be proud,
but now he wants to rest.
He’s longing for his home,
the girl will give him food,
”good boy” she’ll say, together they will play.

13 horses,
swimming in the sea,
soon they will be gone forever,
and while they swim,
one thing still remains,
and that’s the hope that never dies.
It never dies.
It never dies.

Inga kommentarer

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Lämna en kommentar


SofiePeterson is proudly powered by WordPress and themed by Mukka-mu

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu