Jag vill snacka med någon, någon som förstår hur jag känner. Men alla bara, Nu får du sköta dig bla bla bla! Men det finns INGEN som förstår hur jag verkligen känner mig. Jag mår inte bra. Hamnar lätt i deprissioner, något som jag hamnat i nu. Det bli när jag få för mycket problem, för mycket att tänka på. Det enda som snurrar i mitt huvud är ”Orkar inte mer, jag ger upp” 
Igår grät jag säkert i 1 timma och önskade att allt va annolunda. Och det finns INGEN som förstår. De säger bara, ”jag finns här för dig, du kan alltid snacka med mig när det är något.” Och när jag väl öppnar mig så får man bara höra ”Nu får du skärpa dig” eller ”Åh det låter inte kul alls:(”  Men det är ingen som förstår, ingen som kan hjälpa mig. Därför väljer jag helst att hålla allt för mig själv. Gråter i tysthet och när folk frågar vad det är så skakar jag helst på huvudet och säger att allt är fint, är bara trött.
Jag vet att jag gör fel, det behöver jag inte höra. Jag vill bara ha lite stöd och någon som förstår hur jag mår. Andreas är den enda som verkligen förstår och det känns så himla bra. Men ändå har jag svårt att öppna mig…
Därför väljer jag att söka tröst/stöd hos djuren. På något märkligt sätt så får jag mer förståelse från dem än från människor.
Jag har en väldig speciell kärlek till djuren i min närhet. Stor omtanke och kärlek. Och ibland känner jag att skulle kunna dö för dem…
De fanns där när ingen annan gjorde det. De gångerna jag och mamma bråkade, typ varje dag så sökte jag tröst hos hundarna och hästarna.
Kommer ihåg en kväll jag och mamma bråkade. Klockan va ca 10 och det va vinter. Mörkt och kallt som sagt. Hon va förbannad på mig. Jag blev väldigt ledsen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Då tog jag Ichak och gick de 2 km jag hade då, till stallet. Va där nästan 1 timma innan jag gick hemåt igen och mådde då mycket bättre.
Nu har jag både Andreas och Kadde. Atlas är för liten för att förstå när jag är ledsen, han vill bara leka, haha.
Men jag är så glad att jag dem. Älskar dem så otroligt mycket <3