Idag kl: 13:30 fick våran Ottey somna in. Blev under morgonen väldigt dålig, blödde ur slidan och kunde inte gå då bakkärran inte hängde med. Och allt hände idag på morgonen, igår va hon pigg förutom att hon inte ville äta berättade mamsen.
Det känns tomt inom en, känner mig vilsen och framför allt känns det overkligt. Ottey va i mina ögon odödlig. Hon, dö?? Nej aldrig! Hon ha funnits vid min sida sen jag va 5 år gammal, 5 år gammal och jag är 18 nu, i hela 13 långa år har hon funnits i mitt liv. 13 helt underbara och roliga år. År fullt med kärlek, glädje, lycka och trygghet. Vad händer nu??
Det är ingen Ottey’s Kennel utan Ottey. Blir inte detsamma, kenneln föddes med henne. Det är tack vare henne jag ha Atlas, som är hennes barnbarns barn.
Hon lever vidare men inte på samma sätt, utan i hennes avkommor, barnbarn osv osv. Men Ottey kommer aldrig mer tillbaka, hon är borta, borta för alltid!
Tänk att det kunde gå så snabbt! Hon har varit frisk och kry hela sitt liv och sen bara ”pang” kom detta från ingenstans. Visst, vi va förberedda på detta då vi intalat oss sjävla att snart är det dags. Men inte nu, inte idag utan nästa år.
När hon låg där på bordet på djursjukhuset önskade jag inget annat än att allt bara skulle bli bra igen, att allt bara va en dröm. Och när hon sitt sista andetag kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre, de rann längs kinderna och jag brydde mig inte om att torka bort dem. Nu va hon borta, nu hade hon inte ont längre.
Mamma ska ha henne i en urna så hon kan ha med sig henne vart hon än flyttar. De två hade en väldigt speciellt band som ingen kunde ta bort. Där mamma va, där va även Ottey och så ska det förbli även om Ottey inte lever längre.
Jag bor i Lammhult på en gata som heter Tärnvägen i en lägenhet. Mitt emot ligger det är ett rött hus, i det röda huset bodde vi åren 97-00. Alltså ser jag minnen av Ottey även här. Den gången hon rymde ut genom grinden pga att jag hade glömt att stänga den. Jag och en kompis sprang runt som galna och letade efter henne och hittade henne sittandes i en trädgård och såg helt oskyldig ut ”Vadå, ni släppte ju faktiskt ut mig” 
Jag älskar dig Ottey och kommer alltid att göra! Kommer aldrig att glömma dig, min vän! 
Rest in Peace 

(bilden nedan är redigerad av Therese Petersson)